Grattis Conny 54 år idag om du funnits hos oss
Idag är en dag som inte riktigt är som alla andra. Idag för 9 år sen var sista dagen jag fick se min morbror i livet. Han och hans sambo Annelie hade denna dag tagit sig ända upp till Strömstad för att hälsa på mig och min dåvarande man Fredrik.
Vi visste inte om att dom var på väg eller ngt sådant och Fredrik gillar/gillade inte oväntat besök. Men dom kom iaf och det var så trevligt, vi fick panikhandla lite så vi kunde fixa ngn fin mat :), det var ju trots allt min morbrors födelsedag.
Det blev iaf till middag: mangokassler med ris och till efterrätt tror jag vi åt konserverad frukt med grädde. Vi hade iaf så trevligt under dagen som Ni var hos oss. :D
Vi har inte ätit mangokassler sen den dagen ..................
Den 9/9 samma år så gick morbror min bort. ;(
Nedan här kommer en text och berättelse från Mikaela, min morbrors dotter, som vid denna tragiska händelse var 9 år.
Vi visste inte om att dom var på väg eller ngt sådant och Fredrik gillar/gillade inte oväntat besök. Men dom kom iaf och det var så trevligt, vi fick panikhandla lite så vi kunde fixa ngn fin mat :), det var ju trots allt min morbrors födelsedag.
Det blev iaf till middag: mangokassler med ris och till efterrätt tror jag vi åt konserverad frukt med grädde. Vi hade iaf så trevligt under dagen som Ni var hos oss. :D
Vi har inte ätit mangokassler sen den dagen ..................
Den 9/9 samma år så gick morbror min bort. ;(
Nedan här kommer en text och berättelse från Mikaela, min morbrors dotter, som vid denna tragiska händelse var 9 år.
Min älskade Livskamrat,
min Pappa Conny Karlsson
*16 juli 1955
har i dag lämnat oss, släkt och vänner i djupaste sorg och saknad.
ANNELIE MIKAELA
Mamma och Pappa
Rose-Marie och Tommy med familjer
---- Älskade Pappa,
Livskamrat och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för
I minnet lever jag kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.
Begravningsgudstjänst äger Rum i Törnevalla kyrka torsdagen den 21 september kl 11.00. Därefter inbjudes till Minnesstund i församlingshemmet.
Tacksam för svar till begravningsbyrån, tel 013- 12 02 17, senast den 19 september.
-Ja, din pappa är död. 9 september. På ett enda ögonblick förändrades allt, inget skulle någonsin bli som det var innan. Jag skulle aldrig bli som jag var innan. På ett kort ögonblick förändrades mitt liv för alltid. Jag kommer ihåg 9 september som om det vore igår, en varm och solig dag. Det var en sån dag som det kändes som hela världen var perfekt. Pappa och jag var ute och rensade mellan plattorna, det var inte den sista gången jag var hos honom, men det var sista gången jag var hos honom när han fortfarande andades. Fortfarande pratade. Fortfarande skrattade. Att en såndär perfekt dag skulle ta slut så, jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var inte hemskt, det var inte sorgligt. Det var helt jävla katastrofalt! Jag kommer aldrig glömma känslan jag fick, som uppfyllde hela mig när mamma skrek att jag var tvungen att hämta hjälp. Jag förstod att något var helt fel, men att jag hade sett min pappa i livet för sista gången korsade aldrig mina tankar. Inte en enda gång. Jag sprang och hämtade hjälp, och efter det är allt mörkt enda tills jag på ett eller annat sätt hamnade hos vår granne Henry. Hur eller varför jag hamnade där har jag inte en aning om. Jag kommer ihåg att jag sprang upp och ner för deras trappa, jag kunde inte vara still en sekund. Mamma kom och var sedan helt borta igen, hon hade åkt med pappa till sjukhuset. Jag vet nu i efterhand när folk har berättat det för mig att hon var hos mig i nästan fem minuter men allt jag kommer ihåg var en kram och sen var hon borta. Jag kom inte till sjukhuset flera timmar efter det hade hänt. Under tiden hade jag varit hos min farmor och farfar. Jag vet att pappa alltid kommer ha en speciell plats i deras hjärtan och kan förstå hur förjävligt det var när dom fick Det samtalet. Samtalet var från min mamma som var på akuten. Jag vet inte vad hon sa men helt plötsligt hör jag hur farmor skriker rätt ut och farfar börjar gråta. Jag känner hur klumpen i min mage växer men jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Förmodligen för jag inte ville förstå. Efter en stund kom min farbror och grannen Henry till farmors och farfars hus. Jag kan fortfarande inte förstå hur dom tänkte när dom lät mig åka med Henry när allt jag ville var att få vara med min släkt och dom som stod mig nära just då! På vägen in till sjukhuset frågade jag Henry om pappa var död. - Ja, jag tror det. Jag vägrade tro honom! Jag tänkte att han inte alls är död, han är på sjukhuset och väntar på att jag ska komma så han ska kunna säga, allt blir bra. Pappa fick bara lite ont i bröstet. Men det blev aldrig så. Han sa aldrig att det kommer bli bra, att det kommer ordna sig, för han var redan död. När vi kom in till sjukhuset fick jag inte följa med in på en gång. Jag har aldrig känt mig så ensam och så förbannat liten än när dom sa att jag var tvungen att vänta! Att sitta där ute, utomhus, är nu när jag tittar tillbaka så idiotiskt så jag tror jag svimmar. ALLA visste om att jag hade förlorat min pappa, men ingen hade nog stake i sig att säga det rakt ut till mej utan låter min granne, typ, berätta det och sedan sätta mig utanför när min mamma var så nära! Varför?! När jag väl kom in kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna för det jag ser när jag gick igenom den vita dörren var nog bland det värsta jag sett. Där sitter min mamma, min farmor, min farfar och min farbror och gråter som små barn. Och nu pratar vi om människor som jag aldrig sett gråta innan. Jag sprang fram till mamma och satte mig i hennes knä och kramade henne så hårt jag bara kunde. Jag vände mig om och frågade en tant, som sedan visade sig komma från BUP, om pappa var död. Hon nickade sakta på huvudet tog ett djupt andetag och sa; Ja, pappa är död. Jag kunde inte tro det! MIN pappa var död. Sånt händer inte mig det kan hända andra men aldrig, aldrig mig! Efter det gick kvällen fort, min farbror ringde till sin dotter och berättade vad som hänt. Jag frågade vad hon sa och allt han svarade var att hon var lite ledsen just nu. Men jag förstår honom, vad ska man säga till en 9-årig tjej som just förlorat sin pappa men ändå inte riktigt förstått vad som hänt? Dagen efter började mamma ringa runt till pappas alla vänner för att berätta vad som hade hänt. Jag kan inte förstå hur stark hon var som klarade det, det är verkligen helt otroligt… Ett samtal kommer jag ihåg extra, det var med en av pappas allra bästa vänner, Lars-Ove. Mamma ringde och sa; - Conny är borta. - Vaddå borta? Har han försvunnit? - Nej, han är död. Han kom fem minuter senare. Hans reaktion var så äkta, och jag förstår honom. Att just han skulle vara död? Det var en omöjlighet, det var ju en av världens snällaste människor och han var ju så ung, han vara bara 45 år! Men jag hoppas att vi som fortfarande är kvar här nere förstår hur viktigt det är att ta hand om varandra och ta vara på livet, det är alldeles för kort att slösa bort. Mamma var sjukskriven från jobbet ett bra tag och utan att jag märkte det höll hon på att tyna bort, hon blev mindre och mindre för varje dag som gick. Själv gjorde jag inte det speciellt lättare för henne, min reaktion var inte att sitta hemma och vara ledsen precis. Jag började skolan igen efter bara att varit hemma en dag och jag blev bara stökigare och stökigare för var dag som gick, jag var tvungen att höras och synas överallt och hela tiden. Det slutade med att mamma fick gå på föräldramöte varannan vecka och jag kan bara tänka mig hur påfrestande det måste varit när man har en miljon andra saker att tänka på. Jag kommer ihåg hur jag mådde sämre och sämre över att jag inte var ledsen, men det var ju det jag var. Jag hade bara inte samma sätt att uttrycka mig som min mamma hade. Hej då, pappa! Jag glömmer dig aldrig. När vi var på sjukhuset efter att pappa hade dött frågade dom mig om jag ville gå in till honom och säga hej då. Jag gjorde inte det, inte den dagen. Jag tror att jag inte gjorde det för det hade varit alldeles för mycket för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg riktigt när men efter några dagar åkte vi upp till bårhuset vid sjukhuset för att säga hej då, med andra ord skulle jag få se min döda pappa. Reaktionen för många kan jag tänka mig är; hur kan man låta en 9-åring göra det? Men jag är så otroligt glad över att jag fick göra det. Jag tror det har hjälpte mig att verkligen börja förstå och senare acceptera vad som har hänt. När vi kom fram till bårhuset kom BUP-tanten fram och började berätta om hur det såg ut inne i lokalen och hur pappa skulle kännas och se ut. Jag lyssnade knappt på ett ord av vad hon sa, det enda jag brydde mig om var min mamma just då. När vi kom in i rummet började jag storgråta. Där låg han, alldeles blå om öronen, alldeles blå om naglarna, min pappa. Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut i rummet, men ändå är det pappa jag kommer ihåg allra bäst, vilket kanske inte är så jättelustigt. Vi var på bårhuset 2-3 gånger, och det var inte förrän sista gången jag bad mamma gå ut för jag skulle prata ensam med pappa. Hon gick ut och det enda jag kommer ihåg att jag sa var att jag älskade honom och att vi skulle bo ihop igen när vi kom upp till ”vårat” moln. Att mamma och han skulle bli ihop igen. Efter det gav jag honom en puss på kinden och i det ögonblick jag tog upp huvudet kunde jag svurit på att han log mot mig. Begravningen När sedan begravningsdagen kom var det som om tiden stannade. Alla undvek att titta mig i ögonen och när dom väl gjorde det gav dom mig ett sånt där leende ”stackars-lilla-flicka-hon-har-ingen-pappa-längre-leende”. Alla var så ledsna men jag var ända glad, i alla fall innan och efter begravningen. Jag fick ju träffa alla mina kusiner igen! Jag vet inte varför, men min kusin Moa har jag alltid tyckt speciellt mycket om. Och innan begravningen kommer jag ihåg att hon tog mig i handen och vi gick ut och hälsade på folk som hade samlats för att ta farväl av pappa. Och jag kände mig så jävla stolt när jag gick och höll henne där i handen! Precis innan själva begravningen skulle börja kom Johan och Dennis, två till av mina kusiner som jag inte heller träffat på hundra år kändes det som. Men när dom kom var dom inte glada, jag kunde inte ens gissa mig till ett litet leende på deras munnar, dom kom bara fram och kramade mig hårt och länge. Jag kände mig som ett frågetecken. Varför var dom så? Jag visste att pappa hade dött men ska sanningen fram så var jag helt absolut säker på att han skulle komma tillbaka så småningom. Jag trodde på det i nästan ett halv år efter det att han hade dött. Det var därför jag inte förstog varför dom var så sammanbitna, dom skulle ju få träffa honom igen! När begravningen var igång var den enda tanken som åkte runt i huvudet: det är min pappa som ligger i kistan, det är min pappa. Jag kunde inte släppa den tanken. Det hände så himla mycket på begravningen men jag känner att jag inte kan eller vill skriva mer om den.
Conny vi saknar dig!!
Jag måste bara få tillägga att det var väldigt fint och starkt gjort av denna lilla tjej, som hon var då, att hon orkade ställa sig framför alla i kyrkan och sjunga för far sin
min Pappa Conny Karlsson
*16 juli 1955
har i dag lämnat oss, släkt och vänner i djupaste sorg och saknad.
ANNELIE MIKAELA
Mamma och Pappa
Rose-Marie och Tommy med familjer
---- Älskade Pappa,
Livskamrat och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för
I minnet lever jag kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.
Begravningsgudstjänst äger Rum i Törnevalla kyrka torsdagen den 21 september kl 11.00. Därefter inbjudes till Minnesstund i församlingshemmet.
Tacksam för svar till begravningsbyrån, tel 013- 12 02 17, senast den 19 september.
-Ja, din pappa är död. 9 september. På ett enda ögonblick förändrades allt, inget skulle någonsin bli som det var innan. Jag skulle aldrig bli som jag var innan. På ett kort ögonblick förändrades mitt liv för alltid. Jag kommer ihåg 9 september som om det vore igår, en varm och solig dag. Det var en sån dag som det kändes som hela världen var perfekt. Pappa och jag var ute och rensade mellan plattorna, det var inte den sista gången jag var hos honom, men det var sista gången jag var hos honom när han fortfarande andades. Fortfarande pratade. Fortfarande skrattade. Att en såndär perfekt dag skulle ta slut så, jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var inte hemskt, det var inte sorgligt. Det var helt jävla katastrofalt! Jag kommer aldrig glömma känslan jag fick, som uppfyllde hela mig när mamma skrek att jag var tvungen att hämta hjälp. Jag förstod att något var helt fel, men att jag hade sett min pappa i livet för sista gången korsade aldrig mina tankar. Inte en enda gång. Jag sprang och hämtade hjälp, och efter det är allt mörkt enda tills jag på ett eller annat sätt hamnade hos vår granne Henry. Hur eller varför jag hamnade där har jag inte en aning om. Jag kommer ihåg att jag sprang upp och ner för deras trappa, jag kunde inte vara still en sekund. Mamma kom och var sedan helt borta igen, hon hade åkt med pappa till sjukhuset. Jag vet nu i efterhand när folk har berättat det för mig att hon var hos mig i nästan fem minuter men allt jag kommer ihåg var en kram och sen var hon borta. Jag kom inte till sjukhuset flera timmar efter det hade hänt. Under tiden hade jag varit hos min farmor och farfar. Jag vet att pappa alltid kommer ha en speciell plats i deras hjärtan och kan förstå hur förjävligt det var när dom fick Det samtalet. Samtalet var från min mamma som var på akuten. Jag vet inte vad hon sa men helt plötsligt hör jag hur farmor skriker rätt ut och farfar börjar gråta. Jag känner hur klumpen i min mage växer men jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Förmodligen för jag inte ville förstå. Efter en stund kom min farbror och grannen Henry till farmors och farfars hus. Jag kan fortfarande inte förstå hur dom tänkte när dom lät mig åka med Henry när allt jag ville var att få vara med min släkt och dom som stod mig nära just då! På vägen in till sjukhuset frågade jag Henry om pappa var död. - Ja, jag tror det. Jag vägrade tro honom! Jag tänkte att han inte alls är död, han är på sjukhuset och väntar på att jag ska komma så han ska kunna säga, allt blir bra. Pappa fick bara lite ont i bröstet. Men det blev aldrig så. Han sa aldrig att det kommer bli bra, att det kommer ordna sig, för han var redan död. När vi kom in till sjukhuset fick jag inte följa med in på en gång. Jag har aldrig känt mig så ensam och så förbannat liten än när dom sa att jag var tvungen att vänta! Att sitta där ute, utomhus, är nu när jag tittar tillbaka så idiotiskt så jag tror jag svimmar. ALLA visste om att jag hade förlorat min pappa, men ingen hade nog stake i sig att säga det rakt ut till mej utan låter min granne, typ, berätta det och sedan sätta mig utanför när min mamma var så nära! Varför?! När jag väl kom in kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna för det jag ser när jag gick igenom den vita dörren var nog bland det värsta jag sett. Där sitter min mamma, min farmor, min farfar och min farbror och gråter som små barn. Och nu pratar vi om människor som jag aldrig sett gråta innan. Jag sprang fram till mamma och satte mig i hennes knä och kramade henne så hårt jag bara kunde. Jag vände mig om och frågade en tant, som sedan visade sig komma från BUP, om pappa var död. Hon nickade sakta på huvudet tog ett djupt andetag och sa; Ja, pappa är död. Jag kunde inte tro det! MIN pappa var död. Sånt händer inte mig det kan hända andra men aldrig, aldrig mig! Efter det gick kvällen fort, min farbror ringde till sin dotter och berättade vad som hänt. Jag frågade vad hon sa och allt han svarade var att hon var lite ledsen just nu. Men jag förstår honom, vad ska man säga till en 9-årig tjej som just förlorat sin pappa men ändå inte riktigt förstått vad som hänt? Dagen efter började mamma ringa runt till pappas alla vänner för att berätta vad som hade hänt. Jag kan inte förstå hur stark hon var som klarade det, det är verkligen helt otroligt… Ett samtal kommer jag ihåg extra, det var med en av pappas allra bästa vänner, Lars-Ove. Mamma ringde och sa; - Conny är borta. - Vaddå borta? Har han försvunnit? - Nej, han är död. Han kom fem minuter senare. Hans reaktion var så äkta, och jag förstår honom. Att just han skulle vara död? Det var en omöjlighet, det var ju en av världens snällaste människor och han var ju så ung, han vara bara 45 år! Men jag hoppas att vi som fortfarande är kvar här nere förstår hur viktigt det är att ta hand om varandra och ta vara på livet, det är alldeles för kort att slösa bort. Mamma var sjukskriven från jobbet ett bra tag och utan att jag märkte det höll hon på att tyna bort, hon blev mindre och mindre för varje dag som gick. Själv gjorde jag inte det speciellt lättare för henne, min reaktion var inte att sitta hemma och vara ledsen precis. Jag började skolan igen efter bara att varit hemma en dag och jag blev bara stökigare och stökigare för var dag som gick, jag var tvungen att höras och synas överallt och hela tiden. Det slutade med att mamma fick gå på föräldramöte varannan vecka och jag kan bara tänka mig hur påfrestande det måste varit när man har en miljon andra saker att tänka på. Jag kommer ihåg hur jag mådde sämre och sämre över att jag inte var ledsen, men det var ju det jag var. Jag hade bara inte samma sätt att uttrycka mig som min mamma hade. Hej då, pappa! Jag glömmer dig aldrig. När vi var på sjukhuset efter att pappa hade dött frågade dom mig om jag ville gå in till honom och säga hej då. Jag gjorde inte det, inte den dagen. Jag tror att jag inte gjorde det för det hade varit alldeles för mycket för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg riktigt när men efter några dagar åkte vi upp till bårhuset vid sjukhuset för att säga hej då, med andra ord skulle jag få se min döda pappa. Reaktionen för många kan jag tänka mig är; hur kan man låta en 9-åring göra det? Men jag är så otroligt glad över att jag fick göra det. Jag tror det har hjälpte mig att verkligen börja förstå och senare acceptera vad som har hänt. När vi kom fram till bårhuset kom BUP-tanten fram och började berätta om hur det såg ut inne i lokalen och hur pappa skulle kännas och se ut. Jag lyssnade knappt på ett ord av vad hon sa, det enda jag brydde mig om var min mamma just då. När vi kom in i rummet började jag storgråta. Där låg han, alldeles blå om öronen, alldeles blå om naglarna, min pappa. Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut i rummet, men ändå är det pappa jag kommer ihåg allra bäst, vilket kanske inte är så jättelustigt. Vi var på bårhuset 2-3 gånger, och det var inte förrän sista gången jag bad mamma gå ut för jag skulle prata ensam med pappa. Hon gick ut och det enda jag kommer ihåg att jag sa var att jag älskade honom och att vi skulle bo ihop igen när vi kom upp till ”vårat” moln. Att mamma och han skulle bli ihop igen. Efter det gav jag honom en puss på kinden och i det ögonblick jag tog upp huvudet kunde jag svurit på att han log mot mig. Begravningen När sedan begravningsdagen kom var det som om tiden stannade. Alla undvek att titta mig i ögonen och när dom väl gjorde det gav dom mig ett sånt där leende ”stackars-lilla-flicka-hon-har-ingen-pappa-längre-leende”. Alla var så ledsna men jag var ända glad, i alla fall innan och efter begravningen. Jag fick ju träffa alla mina kusiner igen! Jag vet inte varför, men min kusin Moa har jag alltid tyckt speciellt mycket om. Och innan begravningen kommer jag ihåg att hon tog mig i handen och vi gick ut och hälsade på folk som hade samlats för att ta farväl av pappa. Och jag kände mig så jävla stolt när jag gick och höll henne där i handen! Precis innan själva begravningen skulle börja kom Johan och Dennis, två till av mina kusiner som jag inte heller träffat på hundra år kändes det som. Men när dom kom var dom inte glada, jag kunde inte ens gissa mig till ett litet leende på deras munnar, dom kom bara fram och kramade mig hårt och länge. Jag kände mig som ett frågetecken. Varför var dom så? Jag visste att pappa hade dött men ska sanningen fram så var jag helt absolut säker på att han skulle komma tillbaka så småningom. Jag trodde på det i nästan ett halv år efter det att han hade dött. Det var därför jag inte förstog varför dom var så sammanbitna, dom skulle ju få träffa honom igen! När begravningen var igång var den enda tanken som åkte runt i huvudet: det är min pappa som ligger i kistan, det är min pappa. Jag kunde inte släppa den tanken. Det hände så himla mycket på begravningen men jag känner att jag inte kan eller vill skriva mer om den.
Conny vi saknar dig!!
Jag måste bara få tillägga att det var väldigt fint och starkt gjort av denna lilla tjej, som hon var då, att hon orkade ställa sig framför alla i kyrkan och sjunga för far sin
Kommentarer
Postat av: Anonym
Åhh fy jag blir så tårögd när jag läser detta, så fint skrivet med samtidigt så sorgligt. man blir verkligen berörd av texten.. Jätte fint. R.I.P
Postat av: Emelie
Mysig blogg:)
Postat av: mickis
han brukade sjunga för mej. det var därför... :/
Postat av: Marie
Det var fint skrivet av henne. Det måste vara fruktansvärt att inte bli sedd. Sorgen finns ju hos henne också, men på barns vis.
Måste varit fruktansvärt...
Mina tankar går till min egen flicka som för två år sedan på hennes farfars begravning bara ville gå där ifrån. Hon var 10 då...
Vi skulle gifta oss två dagar senare...det var en total katastrof för oss alla och väldigt omtumlande, men vad skulle man göra...man fick ju göra sitt bästa...
Trackback
