Secrets
Nytt inlägg i låsta
Lite secrets
Har ett hemligt inlägg att läsa för den som har lösen http://alexandraochlukasmamma.blogg.se/private
Hejsan hoppsan
Denna veckan har varit allt annat än rolig, i tisdags så fick jag grymmingvärk i vad jag trodde var äggstocken, det var ju dags för ägglossning liksom.
Men så var inte fallet, det var svullet lite ovanför venusberget och gjorde jätteont. Grannen min sa till mig att ringa vårdcentralen så jag gjorde detta och fick en tid nästan med en gång. Fick träffa en norsk läkare så vi snackade lite om deras turer till sverige och handla. Jag har ju jobbat uppe vid norska gränsen så jag vet ju vad han pratade om.
När jag sen förklarade mina besvär och visade detta för han sa han bara att jag skriver en remiss till kirurgen, för det där ser ut som ett bråck!!!
Mycket riktigt så var det ett bråck, ett ljumskbråck :( När läkarna senare på kvällen bestämde sig för att försöka trycka tillbaka skiten så drogade dom ner mig totalt med en massa morfin och stesolid. Kan lova att det snurrade gott i huvet då. All personal på hela akuten var inne hos mig när detta skedde, och fy tusan vad helvetes ont detta gjorde. Tror jag skrek så hela akuten undrade vad det var frågan om.....
Såhär såg jag ut efteråt, har gråtit en del och har bara förjävla ont
Blir uppkörd till kirurgavdelningen runt 23.30 med visshet om att det blir operation under nästkommande dag.
När läkarna kommer under förmiddagen så säger dom att jag ska bli opererad runt 11 ca. Har inte ätit ngt sen ca 15 dagen innan och frågar om jag får äta elr dricka något men får ju inte detta då jag snart ska opereras. Får en massa dropp ist och mera smärtlindring. Men det blev ingen operation kl 11, det drog ut på tiden, och jag fick fortfarande varken äta elr dricka. Men hade droppet iaf.....
Kl 14.30 så var det då dags iaf för mig att få göra mig iordning och åka ner till centraloperation. Och 15.00 satte dom masken och drog i mig sömnmedel. Runt 17 rullades jag ut på uppvaket, och oj så snurrig och trött och vimsig jag var. Dom bladdrade mig och det visade sig att jag hade 800 ml i blåsan. Dom ville att jag skulle kissa, jag ville på toa men det fick jag inte så antingen testa med ett bäcken elr bli tömd..... Hellre då testa ett bäcken. Och fyttifan vad ont jag haft efter operationen. Runt 20 fick jag iaf komma tillbaka till avdelningen med djävulusiska smärtor. Men bra sköterskor och undersköterskor tog hand om mig.
Somnar sen ganska bra runt 23-tiden efter att ha småslumrat hela kvällen till DHW. Och sen vaknar jag inte förrän kl 03.
Lyckan e total när man vaknar 3 och ska iväg på toa och när man rest sig upp ur sängen svimmar av ansträngningen och smärtan.... Mer Morfin åt folket
Sköterskan fick ge mig smärtlidring och efter en stund hjälpte hon och undersköterskan mig till toan. Somnade igen som en gris sen och vaknade inte förrän kl var 8. Kan ni tänka er vilken fröjd det var när jag fick äta frukost :) mmmm mat. blev en kopp kaffe, en mugg juice och två smörgåsar. Tog ca 1 timme att få i mig allt detta. Var ju så torr i käften av allt morfin jag fått så det satte sig ju fast och ville inte som jag ville. Sen kom läkaren och berättade vad dom gjort och sa oxå att jag fick åka hem idag. Gott, men det blev inte förrän efter lunch. Tur det, då fick jag ju i mig mat oxå..
secrets
för dig som har inlogg, finns det att läsa !!!!!
some secrets
Dag 2 - Min första kärlek
Ja vad ska man skriva här då. Min första kärlek när jag var liten var min kusin Johan. Jag ville gifta mig med honom. Jag gillade verkligen honom, men idag vet jag ju att man inte kan.
Men min riktiga första kärlek var en kille som hette Jonas, vi var tillsammans i 2 år. Han bodde granne med min mormor, så vi var ofta där och lekte. Mkt pussar och kramar var det :). Kommer ihåg att vi även cyklade på varsin cykel och pussades.
Vi växte väl ifrån varann lite, jag flyttade till stan med min familj och han bodde kvar på landet. Flyttade ju även ända till Strömstad med maken så försvann lite från stan ju. Minns att jag senare sen mötte han på krogen en kväll när vi var här och hälsade på och det blev lite flirt och massa snack.
Idag finns han inte längre, han brann inne :(
Tänker på han ibland och undrar vad som hänt om det blivit mer än flirt där på krogen :question:
Inget umgänge denna gången heller
Nu så var det snart dags för umgänge igen. Messade mannen ifråga idag och undrade om han kommer elr inte. Givetvis inte. Vrf inte bara lägga ner det hela, detta e jobbigt för mig att ha dessa dagar att veta om och sen strax innan få veta att det inget blir. Lilleman har ju ändå ingen aning om vem denna man är och kommer än mindre förstå att det är hans pappa. För honom är O-P pappa.
Vill han så får han när han är äldre sen söka upp sin biologiska far. Detta blir bara tråkigt och upprivande. Vet inte MR om du läser detta, men gör du det så ta dig en funderare på hur det ska vara. Spara undan pengar till resorna så du har när det är dags elr bara ge upp.
Min Gastric ByPass Operation
Nu ska jag skriva ner för er och berätta om min operation.
Den börjar dagen innan själva operationen äger rum, den 31 maj 2010. Jag ska åka med tåget kl 11 på förmiddagen här och allt e frid ooch fröjd. Dagen börjar bra, syrran försover sig. Jag har ju ingen brådska, tåget rullar ju inte förrän kl 11. Trodde jag ja. När jag väl kommit ner på stationen och tagit ut min tågbiljett så visar det på den att jag skulle ha åkt med tåget kl 09.00 !!!! :O
Shit, vad göra nu då tänker jag, jag går in på sj:s kontor och berättar om missen jag gjort, att jag bokat på nätet och var helt inställd på att jag beställt biljett till tåget kl 11. Hmm inte mycke och göra, men mannen i biljettluckan ger mig en ersättningsbiljett till tåget som rullar strax nu vid 11. TACK SNÄLLA SJ <3
Väl i Stockholm iaf så tar jag tunnelbanan till St: Görans sjukhus och går till narkosläkarmottagningen, där prover ska utföras och EKG ska tas, även ett snack med narkosläkarn.
Jag får komma in ganska snabbt och ta prover och ett EKG, sen får jag vänta väldigt länge, jag får tom gå upp på kirurgavdelningen först och bli inskriven och få all info inför morgondagen innan jag sen äntligen innan dom stänger på narkosen får prata med läkarn där. Hon tittar på min hals och säger att allt ser bra ut och frågar lite om jag har några frågor ang ingreppet elr narkos, frågar även om jag e allergisk mot några preparat vilket jag inte är.
Väl färdig hos narkosläkarn går jag ut från sjukhuset och ringer Erika, det är ju hos henne jag ska spendera natten innan det är dags för op. Jag ska ta tunnelbanan till T-centralen och möta upp henne och hennes kompis Anna där och så traskar vi hem mot där hon bor. Innan vi kommer hem till Erika stannar vi på en pub/restaurang så tjejerna får äta, jag dricker lite kaffe. (Det var det svartaste och äckligaste kaffe jag nånsin druckit)
Väl hemma hos Erika sen så duschar jag lite, Erika fixar iordning soffan där jag ska sova och så ser vi lite på tv och tar reda på hur jag ska åka för att komma till sjukan dan därpå. Erika har tagit fram vilka linjer jag ska åka med och vilka tider för att passa min tid kl 9 dan därpå.
Jag åkte ca en timme tidigare till sjukhuset dan efter bara för att veta att jag säkert skulle komma i tid och för att jag skulle hitta rätt. Och det var väl ganska så tur att jag åkte tidigare, för där i dagrummet när jag kom till avdelningen satt det 3 glada och mysiga tjejer och pratade och skrattade om allt möjligt. Alla hade ngn form av flytande föda framför sig så jag misstänkte starkt att dessa goa brudar gjort detsamma som jag ska till att göra idag. Jag sitter på en soffa en bit ifrån dom och tjuvlyssnar lite på dom tills jag inte kan vara tyst längre och frågar om dom gjort en GBP. Det har dom ju och jag får såå gärna sätta mig vid deras bord och vara med och prata :)
Tack Anneli, Katta och Madde för er goa peppning, det var så kul att höra att ni mådde så bra efteråt direkt, vilket tyvärr inte jag gjorde. Men nu kommer resten
Vid 09.30 ca så kommer en sköterska, tror hon heter Louise in på tjejernas rum där vi barrikaderat oss nu för att sätta en nål på ngn av oss, och givetvis så är det ju på mig. Det gick bra och jag får dropp oxå. Ca 10.30 så kommer då sköterskan tillbaka in på rummet igen och säger att nu e det dags för mig att gå ner till operationssalarna. Jag fick gå ner, ngt jag inte fått vara med om innan. Vi tar hissen nertill bottenvåningen där op-salarna är belägna och vi traskar in där. Först så får jag bara ligga i min säng tills en op-sköterska kommer och pratar lite med mig. Han gör även en bladderscan för att se så blåsan e tom. En kvart senare kommer han så tillbaka med 3 olika preparat mot illamående som han ska spruta in i armen på mig . Och så får jag även en flaska med ngt snusk i som jag ska dricka för att slippa bli illamående sen. Smakar saltvatten och blääää.
Sen går han därifrån en stund och så kommer min läkare och kirurg och målar fina gröna streck på min mage. När kirurgen gått igen så ligger jag där och för en stilla och ganska flummig diskussion med mig själv.
-Än finns det tid att ångra sig och gå härifrån, nej jag törs inte detta. Kommer dom söva mig och sticka hål på mig så vaknar jag inte mer, nej nu reser jag på mig och går. Sådär resonerade jag för mig sj en stund. Sen tror jag att jag slocknade en stund PÅ illamåendepreparat!!! va faan :)
Iaf, nu så kommer iaf narkossköterskan igen och säger att det är dags. Han drar iväg min säng in i ett rum, där får jag sätta på mig en skitsnygg grön op-mössa :) Vi kommer in i operationssalen där jag ska opereras och där får jag kliva över till op-bordet som inte ser ut som ett vanligt bord. Jag får stoppa ner mina fötter och nederdelen av benen i ngn typ av skumgummi och så spänner dom fast benen. Armarna får ligga rätt ut på varsin sida. Jag kommer under denna op att mer elr mindre stå upp så dom ställer bordet upp och frågar om det känns bra och om det känns stabilt. Det gör det säger jag och dom hissar ner igen. Nu ni så ska jag andas en massa syrgas innan det är dags att sövas. Allt detta för att dom ska blåsa upp buken på mig så dom hittar dit dom ska.
Under tiden som jag ligger och andas kommer kirurgen igen och säger till mig att jag gjort ett BRA jobb med min flytperiod. 12 kg gick jag ner. Nu e det min tur att göra mitt jobb sa han. Sen så sa narkossköterskan att nu ska vi spruta in sömnmedel i armen så nu kommer du att känna dig lite vimsig snart. Känner du ngt frågar han efter en liten stund och det gör jag ju inte så jag säger det till han, men bara sekunden efter så snurrar det rejält i knoppen på mig så jag säger det och då drar dom igång med narkosmedel i masken oxå och sen e allt svart.......
När operationen e klar så väcker dom mig och jag får visst kliva över i min egna säng igen för att köras ut till uppvaket, detta har jag givetvis inget minne av. Vet bara att dom väcker mig sen 3 timmar senare och säger att jag nu måste upp och gå lite och kissa. Och till vanligheterna hör det att man ska ligga på uppvaket i 3 timmar, jag blev kvar i 6 timmar. Farbror kirurg hade visst rispat lite på levern min och som ni säkert alla vet så är levern vårt blodrikaste organ och hade det gått hål där vet ingen var det slutat. Så dom hade ständiga blodprovstagningar på mig och ständiga väckningsförsök 1 gång i timmen för att jag skulle upp och gå lite och även kissa lite.
Mina goa vänner på avdelningen blev ju givetvis oroliga för mig när jag inte kom upp som väntat och började vanka av och an däruppe. Men sköterskerna sa till dom att dom inte behövde vara oroliga för jag skulle komma snart . Även mamma hade ringt och var orolig då jag inte hört av mig än så mamma var den första jag ringde när jag kom på plats. Men satan i gatan vad trött jag var.
Bilder på magen e inget ngn vill se elr?? Isf visar jag det men inte i bloggen, dom kan vara lite känsliga. Men jag kommer att lägga upp bilder på mig sj en gång i veckan, men i viktbloggen då så håll utkik där http://alexandraochlukasmamma.blogg.se/minvikt
Den börjar dagen innan själva operationen äger rum, den 31 maj 2010. Jag ska åka med tåget kl 11 på förmiddagen här och allt e frid ooch fröjd. Dagen börjar bra, syrran försover sig. Jag har ju ingen brådska, tåget rullar ju inte förrän kl 11. Trodde jag ja. När jag väl kommit ner på stationen och tagit ut min tågbiljett så visar det på den att jag skulle ha åkt med tåget kl 09.00 !!!! :O
Shit, vad göra nu då tänker jag, jag går in på sj:s kontor och berättar om missen jag gjort, att jag bokat på nätet och var helt inställd på att jag beställt biljett till tåget kl 11. Hmm inte mycke och göra, men mannen i biljettluckan ger mig en ersättningsbiljett till tåget som rullar strax nu vid 11. TACK SNÄLLA SJ <3
Väl i Stockholm iaf så tar jag tunnelbanan till St: Görans sjukhus och går till narkosläkarmottagningen, där prover ska utföras och EKG ska tas, även ett snack med narkosläkarn.
Jag får komma in ganska snabbt och ta prover och ett EKG, sen får jag vänta väldigt länge, jag får tom gå upp på kirurgavdelningen först och bli inskriven och få all info inför morgondagen innan jag sen äntligen innan dom stänger på narkosen får prata med läkarn där. Hon tittar på min hals och säger att allt ser bra ut och frågar lite om jag har några frågor ang ingreppet elr narkos, frågar även om jag e allergisk mot några preparat vilket jag inte är.
Väl färdig hos narkosläkarn går jag ut från sjukhuset och ringer Erika, det är ju hos henne jag ska spendera natten innan det är dags för op. Jag ska ta tunnelbanan till T-centralen och möta upp henne och hennes kompis Anna där och så traskar vi hem mot där hon bor. Innan vi kommer hem till Erika stannar vi på en pub/restaurang så tjejerna får äta, jag dricker lite kaffe. (Det var det svartaste och äckligaste kaffe jag nånsin druckit)
Väl hemma hos Erika sen så duschar jag lite, Erika fixar iordning soffan där jag ska sova och så ser vi lite på tv och tar reda på hur jag ska åka för att komma till sjukan dan därpå. Erika har tagit fram vilka linjer jag ska åka med och vilka tider för att passa min tid kl 9 dan därpå.
Jag åkte ca en timme tidigare till sjukhuset dan efter bara för att veta att jag säkert skulle komma i tid och för att jag skulle hitta rätt. Och det var väl ganska så tur att jag åkte tidigare, för där i dagrummet när jag kom till avdelningen satt det 3 glada och mysiga tjejer och pratade och skrattade om allt möjligt. Alla hade ngn form av flytande föda framför sig så jag misstänkte starkt att dessa goa brudar gjort detsamma som jag ska till att göra idag. Jag sitter på en soffa en bit ifrån dom och tjuvlyssnar lite på dom tills jag inte kan vara tyst längre och frågar om dom gjort en GBP. Det har dom ju och jag får såå gärna sätta mig vid deras bord och vara med och prata :)
Tack Anneli, Katta och Madde för er goa peppning, det var så kul att höra att ni mådde så bra efteråt direkt, vilket tyvärr inte jag gjorde. Men nu kommer resten
Vid 09.30 ca så kommer en sköterska, tror hon heter Louise in på tjejernas rum där vi barrikaderat oss nu för att sätta en nål på ngn av oss, och givetvis så är det ju på mig. Det gick bra och jag får dropp oxå. Ca 10.30 så kommer då sköterskan tillbaka in på rummet igen och säger att nu e det dags för mig att gå ner till operationssalarna. Jag fick gå ner, ngt jag inte fått vara med om innan. Vi tar hissen nertill bottenvåningen där op-salarna är belägna och vi traskar in där. Först så får jag bara ligga i min säng tills en op-sköterska kommer och pratar lite med mig. Han gör även en bladderscan för att se så blåsan e tom. En kvart senare kommer han så tillbaka med 3 olika preparat mot illamående som han ska spruta in i armen på mig . Och så får jag även en flaska med ngt snusk i som jag ska dricka för att slippa bli illamående sen. Smakar saltvatten och blääää.
Sen går han därifrån en stund och så kommer min läkare och kirurg och målar fina gröna streck på min mage. När kirurgen gått igen så ligger jag där och för en stilla och ganska flummig diskussion med mig själv.
-Än finns det tid att ångra sig och gå härifrån, nej jag törs inte detta. Kommer dom söva mig och sticka hål på mig så vaknar jag inte mer, nej nu reser jag på mig och går. Sådär resonerade jag för mig sj en stund. Sen tror jag att jag slocknade en stund PÅ illamåendepreparat!!! va faan :)
Iaf, nu så kommer iaf narkossköterskan igen och säger att det är dags. Han drar iväg min säng in i ett rum, där får jag sätta på mig en skitsnygg grön op-mössa :) Vi kommer in i operationssalen där jag ska opereras och där får jag kliva över till op-bordet som inte ser ut som ett vanligt bord. Jag får stoppa ner mina fötter och nederdelen av benen i ngn typ av skumgummi och så spänner dom fast benen. Armarna får ligga rätt ut på varsin sida. Jag kommer under denna op att mer elr mindre stå upp så dom ställer bordet upp och frågar om det känns bra och om det känns stabilt. Det gör det säger jag och dom hissar ner igen. Nu ni så ska jag andas en massa syrgas innan det är dags att sövas. Allt detta för att dom ska blåsa upp buken på mig så dom hittar dit dom ska.
Under tiden som jag ligger och andas kommer kirurgen igen och säger till mig att jag gjort ett BRA jobb med min flytperiod. 12 kg gick jag ner. Nu e det min tur att göra mitt jobb sa han. Sen så sa narkossköterskan att nu ska vi spruta in sömnmedel i armen så nu kommer du att känna dig lite vimsig snart. Känner du ngt frågar han efter en liten stund och det gör jag ju inte så jag säger det till han, men bara sekunden efter så snurrar det rejält i knoppen på mig så jag säger det och då drar dom igång med narkosmedel i masken oxå och sen e allt svart.......
När operationen e klar så väcker dom mig och jag får visst kliva över i min egna säng igen för att köras ut till uppvaket, detta har jag givetvis inget minne av. Vet bara att dom väcker mig sen 3 timmar senare och säger att jag nu måste upp och gå lite och kissa. Och till vanligheterna hör det att man ska ligga på uppvaket i 3 timmar, jag blev kvar i 6 timmar. Farbror kirurg hade visst rispat lite på levern min och som ni säkert alla vet så är levern vårt blodrikaste organ och hade det gått hål där vet ingen var det slutat. Så dom hade ständiga blodprovstagningar på mig och ständiga väckningsförsök 1 gång i timmen för att jag skulle upp och gå lite och även kissa lite.
Mina goa vänner på avdelningen blev ju givetvis oroliga för mig när jag inte kom upp som väntat och började vanka av och an däruppe. Men sköterskerna sa till dom att dom inte behövde vara oroliga för jag skulle komma snart . Även mamma hade ringt och var orolig då jag inte hört av mig än så mamma var den första jag ringde när jag kom på plats. Men satan i gatan vad trött jag var.
Bilder på magen e inget ngn vill se elr?? Isf visar jag det men inte i bloggen, dom kan vara lite känsliga. Men jag kommer att lägga upp bilder på mig sj en gång i veckan, men i viktbloggen då så håll utkik där http://alexandraochlukasmamma.blogg.se/minvikt
Ingen hemlis längre
Nu e det inte hemligt längre, för nu har jag äntligen vågat prata med släkten =) och berättat att barnen och jag snart ska flytta. Jag har länge velat berätta, men alltid har det kommit annat i vägen. Dödsfall i familjen, operation av släkting. Begravning och nu det sista som jag inte vill tala om. Men nu så är det iaf så att vi ska flytta och dom berörda vet. =)
Känns skönt och lättande....
Känns skönt och lättande....
FAN
Skyddat trams :)
skyddat trams nu igen då
Oj så trött jag är!!!!!!!!!!!
Jag e så trött och förbannad på mitt eget beteende men inte fan gör jag ngt åt situationen, men nu har jag för sista gången fått nog. Jag e så grymt besviken på mig själv att jag inte klarar saker och ting. Men nu ska jag ändra på det. Måste strukturera upp hur och sådär men detta känns bra. Ikväll ska jag sätta mig ner och planera kommande vecka och lägga upp kostvanor och hur träningen ska se ut. NU E JAG EN GÅNG FÖR ALLA TRÖTT PÅ ATT VARA FET OCH BARA FALLA I SÖTFÄLLOR HELA TIDEN. Nån gång ska jag väl klara av att stå emot. Om inte för min egen skull men iaf för mina små bustroll som strax ska sova.
Och så var det ju en stund sen som jag skrev ngt i min blogg öht, det kan jag bara säga att det har varit väldigt mycke runt omkring nu. D som skickat en advokat efter mig för att få träffa sin son. Jag var jättekär och so happy för att hittat ngn att få vara med, och vad visar det sig då då??? Jo svinet i fråga har en annan flikkvän bakom ryggen på mig och ljuger mig full med en massa skit. Han har oxå lånat pengar som han ska lämna tillbaka på tisdag, annars så står inte jag för konsekvenserna har jag sagt till han!!!!!
IS HE A MAN OR A MOUSE??!!! De e den stora frågan, för mig e han bara ett stort svin som inte e värd att ödsla ngn tid på. Ändå gör jag det med detta inlägg haha. Måste bara få ur mig lite ilska och för att DU som läser ska få dig ett gott skratt ;)
Det bjuder jag på, men säkerligen inte han hahahahahahaha
Sängdax för kidzen mina, vi hörs kanske snart igen
Och så var det ju en stund sen som jag skrev ngt i min blogg öht, det kan jag bara säga att det har varit väldigt mycke runt omkring nu. D som skickat en advokat efter mig för att få träffa sin son. Jag var jättekär och so happy för att hittat ngn att få vara med, och vad visar det sig då då??? Jo svinet i fråga har en annan flikkvän bakom ryggen på mig och ljuger mig full med en massa skit. Han har oxå lånat pengar som han ska lämna tillbaka på tisdag, annars så står inte jag för konsekvenserna har jag sagt till han!!!!!
IS HE A MAN OR A MOUSE??!!! De e den stora frågan, för mig e han bara ett stort svin som inte e värd att ödsla ngn tid på. Ändå gör jag det med detta inlägg haha. Måste bara få ur mig lite ilska och för att DU som läser ska få dig ett gott skratt ;)
Det bjuder jag på, men säkerligen inte han hahahahahahaha
Sängdax för kidzen mina, vi hörs kanske snart igen
Dagens matintag
Idag har jag ätit en tallrik med mjölk och kalaspuffar och till lunch en pulverpåse med nutrilette :)
Kanske e det lite bantardags nu haha
Ska träna sen oxå ikväll när jag e ensam och lusten faller på
Kanske e det lite bantardags nu haha
Ska träna sen oxå ikväll när jag e ensam och lusten faller på
Life sucks
Är så trött på allt och alla just nu så jag har inte riktigt orkat med och blogga. Men jag kommer igen när allt e bättre, var så säkra ;)
God natt på er alla
Och Daniel A om du läser detta så är denna texten till dig:
"För nån som du, kan jag lämna allt jag har, med nån som du blir hela världen underbar. Jag har drömt så många drömmar kan den här nu bli sann, med nån som du..."
God natt på er alla
Och Daniel A om du läser detta så är denna texten till dig:
"För nån som du, kan jag lämna allt jag har, med nån som du blir hela världen underbar. Jag har drömt så många drömmar kan den här nu bli sann, med nån som du..."
länk
det finns att läsa i låsta bloggen
i den andra bloggen
Myndigheter!!!!!!!!!!!!
INLÄGGET SOM HAR LEGAT HÄR HAR JAG FLYTTAT TILL MIN LÅSTA BLOGG, KÄNDE ATT DET VAR INTE FÖR HELA LANDETS BESKÅDNING.
Grattis Conny 54 år idag om du funnits hos oss
Idag är en dag som inte riktigt är som alla andra. Idag för 9 år sen var sista dagen jag fick se min morbror i livet. Han och hans sambo Annelie hade denna dag tagit sig ända upp till Strömstad för att hälsa på mig och min dåvarande man Fredrik.
Vi visste inte om att dom var på väg eller ngt sådant och Fredrik gillar/gillade inte oväntat besök. Men dom kom iaf och det var så trevligt, vi fick panikhandla lite så vi kunde fixa ngn fin mat :), det var ju trots allt min morbrors födelsedag.
Det blev iaf till middag: mangokassler med ris och till efterrätt tror jag vi åt konserverad frukt med grädde. Vi hade iaf så trevligt under dagen som Ni var hos oss. :D
Vi har inte ätit mangokassler sen den dagen ..................
Den 9/9 samma år så gick morbror min bort. ;(
Nedan här kommer en text och berättelse från Mikaela, min morbrors dotter, som vid denna tragiska händelse var 9 år.
Vi visste inte om att dom var på väg eller ngt sådant och Fredrik gillar/gillade inte oväntat besök. Men dom kom iaf och det var så trevligt, vi fick panikhandla lite så vi kunde fixa ngn fin mat :), det var ju trots allt min morbrors födelsedag.
Det blev iaf till middag: mangokassler med ris och till efterrätt tror jag vi åt konserverad frukt med grädde. Vi hade iaf så trevligt under dagen som Ni var hos oss. :D
Vi har inte ätit mangokassler sen den dagen ..................
Den 9/9 samma år så gick morbror min bort. ;(
Nedan här kommer en text och berättelse från Mikaela, min morbrors dotter, som vid denna tragiska händelse var 9 år.
Min älskade Livskamrat,
min Pappa Conny Karlsson
*16 juli 1955
har i dag lämnat oss, släkt och vänner i djupaste sorg och saknad.
ANNELIE MIKAELA
Mamma och Pappa
Rose-Marie och Tommy med familjer
---- Älskade Pappa,
Livskamrat och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för
I minnet lever jag kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.
Begravningsgudstjänst äger Rum i Törnevalla kyrka torsdagen den 21 september kl 11.00. Därefter inbjudes till Minnesstund i församlingshemmet.
Tacksam för svar till begravningsbyrån, tel 013- 12 02 17, senast den 19 september.
-Ja, din pappa är död. 9 september. På ett enda ögonblick förändrades allt, inget skulle någonsin bli som det var innan. Jag skulle aldrig bli som jag var innan. På ett kort ögonblick förändrades mitt liv för alltid. Jag kommer ihåg 9 september som om det vore igår, en varm och solig dag. Det var en sån dag som det kändes som hela världen var perfekt. Pappa och jag var ute och rensade mellan plattorna, det var inte den sista gången jag var hos honom, men det var sista gången jag var hos honom när han fortfarande andades. Fortfarande pratade. Fortfarande skrattade. Att en såndär perfekt dag skulle ta slut så, jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var inte hemskt, det var inte sorgligt. Det var helt jävla katastrofalt! Jag kommer aldrig glömma känslan jag fick, som uppfyllde hela mig när mamma skrek att jag var tvungen att hämta hjälp. Jag förstod att något var helt fel, men att jag hade sett min pappa i livet för sista gången korsade aldrig mina tankar. Inte en enda gång. Jag sprang och hämtade hjälp, och efter det är allt mörkt enda tills jag på ett eller annat sätt hamnade hos vår granne Henry. Hur eller varför jag hamnade där har jag inte en aning om. Jag kommer ihåg att jag sprang upp och ner för deras trappa, jag kunde inte vara still en sekund. Mamma kom och var sedan helt borta igen, hon hade åkt med pappa till sjukhuset. Jag vet nu i efterhand när folk har berättat det för mig att hon var hos mig i nästan fem minuter men allt jag kommer ihåg var en kram och sen var hon borta. Jag kom inte till sjukhuset flera timmar efter det hade hänt. Under tiden hade jag varit hos min farmor och farfar. Jag vet att pappa alltid kommer ha en speciell plats i deras hjärtan och kan förstå hur förjävligt det var när dom fick Det samtalet. Samtalet var från min mamma som var på akuten. Jag vet inte vad hon sa men helt plötsligt hör jag hur farmor skriker rätt ut och farfar börjar gråta. Jag känner hur klumpen i min mage växer men jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Förmodligen för jag inte ville förstå. Efter en stund kom min farbror och grannen Henry till farmors och farfars hus. Jag kan fortfarande inte förstå hur dom tänkte när dom lät mig åka med Henry när allt jag ville var att få vara med min släkt och dom som stod mig nära just då! På vägen in till sjukhuset frågade jag Henry om pappa var död. - Ja, jag tror det. Jag vägrade tro honom! Jag tänkte att han inte alls är död, han är på sjukhuset och väntar på att jag ska komma så han ska kunna säga, allt blir bra. Pappa fick bara lite ont i bröstet. Men det blev aldrig så. Han sa aldrig att det kommer bli bra, att det kommer ordna sig, för han var redan död. När vi kom in till sjukhuset fick jag inte följa med in på en gång. Jag har aldrig känt mig så ensam och så förbannat liten än när dom sa att jag var tvungen att vänta! Att sitta där ute, utomhus, är nu när jag tittar tillbaka så idiotiskt så jag tror jag svimmar. ALLA visste om att jag hade förlorat min pappa, men ingen hade nog stake i sig att säga det rakt ut till mej utan låter min granne, typ, berätta det och sedan sätta mig utanför när min mamma var så nära! Varför?! När jag väl kom in kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna för det jag ser när jag gick igenom den vita dörren var nog bland det värsta jag sett. Där sitter min mamma, min farmor, min farfar och min farbror och gråter som små barn. Och nu pratar vi om människor som jag aldrig sett gråta innan. Jag sprang fram till mamma och satte mig i hennes knä och kramade henne så hårt jag bara kunde. Jag vände mig om och frågade en tant, som sedan visade sig komma från BUP, om pappa var död. Hon nickade sakta på huvudet tog ett djupt andetag och sa; Ja, pappa är död. Jag kunde inte tro det! MIN pappa var död. Sånt händer inte mig det kan hända andra men aldrig, aldrig mig! Efter det gick kvällen fort, min farbror ringde till sin dotter och berättade vad som hänt. Jag frågade vad hon sa och allt han svarade var att hon var lite ledsen just nu. Men jag förstår honom, vad ska man säga till en 9-årig tjej som just förlorat sin pappa men ändå inte riktigt förstått vad som hänt? Dagen efter började mamma ringa runt till pappas alla vänner för att berätta vad som hade hänt. Jag kan inte förstå hur stark hon var som klarade det, det är verkligen helt otroligt… Ett samtal kommer jag ihåg extra, det var med en av pappas allra bästa vänner, Lars-Ove. Mamma ringde och sa; - Conny är borta. - Vaddå borta? Har han försvunnit? - Nej, han är död. Han kom fem minuter senare. Hans reaktion var så äkta, och jag förstår honom. Att just han skulle vara död? Det var en omöjlighet, det var ju en av världens snällaste människor och han var ju så ung, han vara bara 45 år! Men jag hoppas att vi som fortfarande är kvar här nere förstår hur viktigt det är att ta hand om varandra och ta vara på livet, det är alldeles för kort att slösa bort. Mamma var sjukskriven från jobbet ett bra tag och utan att jag märkte det höll hon på att tyna bort, hon blev mindre och mindre för varje dag som gick. Själv gjorde jag inte det speciellt lättare för henne, min reaktion var inte att sitta hemma och vara ledsen precis. Jag började skolan igen efter bara att varit hemma en dag och jag blev bara stökigare och stökigare för var dag som gick, jag var tvungen att höras och synas överallt och hela tiden. Det slutade med att mamma fick gå på föräldramöte varannan vecka och jag kan bara tänka mig hur påfrestande det måste varit när man har en miljon andra saker att tänka på. Jag kommer ihåg hur jag mådde sämre och sämre över att jag inte var ledsen, men det var ju det jag var. Jag hade bara inte samma sätt att uttrycka mig som min mamma hade. Hej då, pappa! Jag glömmer dig aldrig. När vi var på sjukhuset efter att pappa hade dött frågade dom mig om jag ville gå in till honom och säga hej då. Jag gjorde inte det, inte den dagen. Jag tror att jag inte gjorde det för det hade varit alldeles för mycket för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg riktigt när men efter några dagar åkte vi upp till bårhuset vid sjukhuset för att säga hej då, med andra ord skulle jag få se min döda pappa. Reaktionen för många kan jag tänka mig är; hur kan man låta en 9-åring göra det? Men jag är så otroligt glad över att jag fick göra det. Jag tror det har hjälpte mig att verkligen börja förstå och senare acceptera vad som har hänt. När vi kom fram till bårhuset kom BUP-tanten fram och började berätta om hur det såg ut inne i lokalen och hur pappa skulle kännas och se ut. Jag lyssnade knappt på ett ord av vad hon sa, det enda jag brydde mig om var min mamma just då. När vi kom in i rummet började jag storgråta. Där låg han, alldeles blå om öronen, alldeles blå om naglarna, min pappa. Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut i rummet, men ändå är det pappa jag kommer ihåg allra bäst, vilket kanske inte är så jättelustigt. Vi var på bårhuset 2-3 gånger, och det var inte förrän sista gången jag bad mamma gå ut för jag skulle prata ensam med pappa. Hon gick ut och det enda jag kommer ihåg att jag sa var att jag älskade honom och att vi skulle bo ihop igen när vi kom upp till ”vårat” moln. Att mamma och han skulle bli ihop igen. Efter det gav jag honom en puss på kinden och i det ögonblick jag tog upp huvudet kunde jag svurit på att han log mot mig. Begravningen När sedan begravningsdagen kom var det som om tiden stannade. Alla undvek att titta mig i ögonen och när dom väl gjorde det gav dom mig ett sånt där leende ”stackars-lilla-flicka-hon-har-ingen-pappa-längre-leende”. Alla var så ledsna men jag var ända glad, i alla fall innan och efter begravningen. Jag fick ju träffa alla mina kusiner igen! Jag vet inte varför, men min kusin Moa har jag alltid tyckt speciellt mycket om. Och innan begravningen kommer jag ihåg att hon tog mig i handen och vi gick ut och hälsade på folk som hade samlats för att ta farväl av pappa. Och jag kände mig så jävla stolt när jag gick och höll henne där i handen! Precis innan själva begravningen skulle börja kom Johan och Dennis, två till av mina kusiner som jag inte heller träffat på hundra år kändes det som. Men när dom kom var dom inte glada, jag kunde inte ens gissa mig till ett litet leende på deras munnar, dom kom bara fram och kramade mig hårt och länge. Jag kände mig som ett frågetecken. Varför var dom så? Jag visste att pappa hade dött men ska sanningen fram så var jag helt absolut säker på att han skulle komma tillbaka så småningom. Jag trodde på det i nästan ett halv år efter det att han hade dött. Det var därför jag inte förstog varför dom var så sammanbitna, dom skulle ju få träffa honom igen! När begravningen var igång var den enda tanken som åkte runt i huvudet: det är min pappa som ligger i kistan, det är min pappa. Jag kunde inte släppa den tanken. Det hände så himla mycket på begravningen men jag känner att jag inte kan eller vill skriva mer om den.
Conny vi saknar dig!!
Jag måste bara få tillägga att det var väldigt fint och starkt gjort av denna lilla tjej, som hon var då, att hon orkade ställa sig framför alla i kyrkan och sjunga för far sin
min Pappa Conny Karlsson
*16 juli 1955
har i dag lämnat oss, släkt och vänner i djupaste sorg och saknad.
ANNELIE MIKAELA
Mamma och Pappa
Rose-Marie och Tommy med familjer
---- Älskade Pappa,
Livskamrat och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör Det är inget att gråta för
I minnet lever jag kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.
Begravningsgudstjänst äger Rum i Törnevalla kyrka torsdagen den 21 september kl 11.00. Därefter inbjudes till Minnesstund i församlingshemmet.
Tacksam för svar till begravningsbyrån, tel 013- 12 02 17, senast den 19 september.
-Ja, din pappa är död. 9 september. På ett enda ögonblick förändrades allt, inget skulle någonsin bli som det var innan. Jag skulle aldrig bli som jag var innan. På ett kort ögonblick förändrades mitt liv för alltid. Jag kommer ihåg 9 september som om det vore igår, en varm och solig dag. Det var en sån dag som det kändes som hela världen var perfekt. Pappa och jag var ute och rensade mellan plattorna, det var inte den sista gången jag var hos honom, men det var sista gången jag var hos honom när han fortfarande andades. Fortfarande pratade. Fortfarande skrattade. Att en såndär perfekt dag skulle ta slut så, jag vet inte ens vad jag ska säga. Det var inte hemskt, det var inte sorgligt. Det var helt jävla katastrofalt! Jag kommer aldrig glömma känslan jag fick, som uppfyllde hela mig när mamma skrek att jag var tvungen att hämta hjälp. Jag förstod att något var helt fel, men att jag hade sett min pappa i livet för sista gången korsade aldrig mina tankar. Inte en enda gång. Jag sprang och hämtade hjälp, och efter det är allt mörkt enda tills jag på ett eller annat sätt hamnade hos vår granne Henry. Hur eller varför jag hamnade där har jag inte en aning om. Jag kommer ihåg att jag sprang upp och ner för deras trappa, jag kunde inte vara still en sekund. Mamma kom och var sedan helt borta igen, hon hade åkt med pappa till sjukhuset. Jag vet nu i efterhand när folk har berättat det för mig att hon var hos mig i nästan fem minuter men allt jag kommer ihåg var en kram och sen var hon borta. Jag kom inte till sjukhuset flera timmar efter det hade hänt. Under tiden hade jag varit hos min farmor och farfar. Jag vet att pappa alltid kommer ha en speciell plats i deras hjärtan och kan förstå hur förjävligt det var när dom fick Det samtalet. Samtalet var från min mamma som var på akuten. Jag vet inte vad hon sa men helt plötsligt hör jag hur farmor skriker rätt ut och farfar börjar gråta. Jag känner hur klumpen i min mage växer men jag förstår fortfarande inte vad som hänt. Förmodligen för jag inte ville förstå. Efter en stund kom min farbror och grannen Henry till farmors och farfars hus. Jag kan fortfarande inte förstå hur dom tänkte när dom lät mig åka med Henry när allt jag ville var att få vara med min släkt och dom som stod mig nära just då! På vägen in till sjukhuset frågade jag Henry om pappa var död. - Ja, jag tror det. Jag vägrade tro honom! Jag tänkte att han inte alls är död, han är på sjukhuset och väntar på att jag ska komma så han ska kunna säga, allt blir bra. Pappa fick bara lite ont i bröstet. Men det blev aldrig så. Han sa aldrig att det kommer bli bra, att det kommer ordna sig, för han var redan död. När vi kom in till sjukhuset fick jag inte följa med in på en gång. Jag har aldrig känt mig så ensam och så förbannat liten än när dom sa att jag var tvungen att vänta! Att sitta där ute, utomhus, är nu när jag tittar tillbaka så idiotiskt så jag tror jag svimmar. ALLA visste om att jag hade förlorat min pappa, men ingen hade nog stake i sig att säga det rakt ut till mej utan låter min granne, typ, berätta det och sedan sätta mig utanför när min mamma var så nära! Varför?! När jag väl kom in kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna för det jag ser när jag gick igenom den vita dörren var nog bland det värsta jag sett. Där sitter min mamma, min farmor, min farfar och min farbror och gråter som små barn. Och nu pratar vi om människor som jag aldrig sett gråta innan. Jag sprang fram till mamma och satte mig i hennes knä och kramade henne så hårt jag bara kunde. Jag vände mig om och frågade en tant, som sedan visade sig komma från BUP, om pappa var död. Hon nickade sakta på huvudet tog ett djupt andetag och sa; Ja, pappa är död. Jag kunde inte tro det! MIN pappa var död. Sånt händer inte mig det kan hända andra men aldrig, aldrig mig! Efter det gick kvällen fort, min farbror ringde till sin dotter och berättade vad som hänt. Jag frågade vad hon sa och allt han svarade var att hon var lite ledsen just nu. Men jag förstår honom, vad ska man säga till en 9-årig tjej som just förlorat sin pappa men ändå inte riktigt förstått vad som hänt? Dagen efter började mamma ringa runt till pappas alla vänner för att berätta vad som hade hänt. Jag kan inte förstå hur stark hon var som klarade det, det är verkligen helt otroligt… Ett samtal kommer jag ihåg extra, det var med en av pappas allra bästa vänner, Lars-Ove. Mamma ringde och sa; - Conny är borta. - Vaddå borta? Har han försvunnit? - Nej, han är död. Han kom fem minuter senare. Hans reaktion var så äkta, och jag förstår honom. Att just han skulle vara död? Det var en omöjlighet, det var ju en av världens snällaste människor och han var ju så ung, han vara bara 45 år! Men jag hoppas att vi som fortfarande är kvar här nere förstår hur viktigt det är att ta hand om varandra och ta vara på livet, det är alldeles för kort att slösa bort. Mamma var sjukskriven från jobbet ett bra tag och utan att jag märkte det höll hon på att tyna bort, hon blev mindre och mindre för varje dag som gick. Själv gjorde jag inte det speciellt lättare för henne, min reaktion var inte att sitta hemma och vara ledsen precis. Jag började skolan igen efter bara att varit hemma en dag och jag blev bara stökigare och stökigare för var dag som gick, jag var tvungen att höras och synas överallt och hela tiden. Det slutade med att mamma fick gå på föräldramöte varannan vecka och jag kan bara tänka mig hur påfrestande det måste varit när man har en miljon andra saker att tänka på. Jag kommer ihåg hur jag mådde sämre och sämre över att jag inte var ledsen, men det var ju det jag var. Jag hade bara inte samma sätt att uttrycka mig som min mamma hade. Hej då, pappa! Jag glömmer dig aldrig. När vi var på sjukhuset efter att pappa hade dött frågade dom mig om jag ville gå in till honom och säga hej då. Jag gjorde inte det, inte den dagen. Jag tror att jag inte gjorde det för det hade varit alldeles för mycket för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg riktigt när men efter några dagar åkte vi upp till bårhuset vid sjukhuset för att säga hej då, med andra ord skulle jag få se min döda pappa. Reaktionen för många kan jag tänka mig är; hur kan man låta en 9-åring göra det? Men jag är så otroligt glad över att jag fick göra det. Jag tror det har hjälpte mig att verkligen börja förstå och senare acceptera vad som har hänt. När vi kom fram till bårhuset kom BUP-tanten fram och började berätta om hur det såg ut inne i lokalen och hur pappa skulle kännas och se ut. Jag lyssnade knappt på ett ord av vad hon sa, det enda jag brydde mig om var min mamma just då. När vi kom in i rummet började jag storgråta. Där låg han, alldeles blå om öronen, alldeles blå om naglarna, min pappa. Jag kommer ihåg exakt hur det såg ut i rummet, men ändå är det pappa jag kommer ihåg allra bäst, vilket kanske inte är så jättelustigt. Vi var på bårhuset 2-3 gånger, och det var inte förrän sista gången jag bad mamma gå ut för jag skulle prata ensam med pappa. Hon gick ut och det enda jag kommer ihåg att jag sa var att jag älskade honom och att vi skulle bo ihop igen när vi kom upp till ”vårat” moln. Att mamma och han skulle bli ihop igen. Efter det gav jag honom en puss på kinden och i det ögonblick jag tog upp huvudet kunde jag svurit på att han log mot mig. Begravningen När sedan begravningsdagen kom var det som om tiden stannade. Alla undvek att titta mig i ögonen och när dom väl gjorde det gav dom mig ett sånt där leende ”stackars-lilla-flicka-hon-har-ingen-pappa-längre-leende”. Alla var så ledsna men jag var ända glad, i alla fall innan och efter begravningen. Jag fick ju träffa alla mina kusiner igen! Jag vet inte varför, men min kusin Moa har jag alltid tyckt speciellt mycket om. Och innan begravningen kommer jag ihåg att hon tog mig i handen och vi gick ut och hälsade på folk som hade samlats för att ta farväl av pappa. Och jag kände mig så jävla stolt när jag gick och höll henne där i handen! Precis innan själva begravningen skulle börja kom Johan och Dennis, två till av mina kusiner som jag inte heller träffat på hundra år kändes det som. Men när dom kom var dom inte glada, jag kunde inte ens gissa mig till ett litet leende på deras munnar, dom kom bara fram och kramade mig hårt och länge. Jag kände mig som ett frågetecken. Varför var dom så? Jag visste att pappa hade dött men ska sanningen fram så var jag helt absolut säker på att han skulle komma tillbaka så småningom. Jag trodde på det i nästan ett halv år efter det att han hade dött. Det var därför jag inte förstog varför dom var så sammanbitna, dom skulle ju få träffa honom igen! När begravningen var igång var den enda tanken som åkte runt i huvudet: det är min pappa som ligger i kistan, det är min pappa. Jag kunde inte släppa den tanken. Det hände så himla mycket på begravningen men jag känner att jag inte kan eller vill skriva mer om den.
Conny vi saknar dig!!
Jag måste bara få tillägga att det var väldigt fint och starkt gjort av denna lilla tjej, som hon var då, att hon orkade ställa sig framför alla i kyrkan och sjunga för far sin
Idag firar vi Conny
Idag har Conny namnsdag. Min morbror hette Conny. Tyvärr finns han inte mer :gråter:
Men jag skickar en hälsning med grattis upp i himlen och håller tummarna för att han får den.
Du är saknad av oss alla, mest av Mickis tror jag. Älskar er alla i släkten.
Än en gång, grattis Conny, vi saknar dig
Men jag skickar en hälsning med grattis upp i himlen och håller tummarna för att han får den.
Du är saknad av oss alla, mest av Mickis tror jag. Älskar er alla i släkten.
Än en gång, grattis Conny, vi saknar dig
